Om att inte förhasta sig

Jag är en ganska impulsiv och dramatisk person, alltså ofta på ett dåligt sätt och framför allt i min tanke. Till exempel hinner jag ofta göra förhastade saker innan jag hinner tänka efter att det handlandet med största sannorlikhet kommer att påverka mig själv och/eller andra människor.

I lördags var det helt plötsligt 7 grader varmt här i Stockholm. Min barn hade då bara sina vinteroveraller att ha på sig. Jag målade för mitt inre upp bilder av hur de resten av våren skulle svettas (och drabbas av uttorkning) och retas av dagiskompisar för att de bara hade overaller att ta på sig om det nu äntligen var vår. Och jag skulle få onda blickar av övriga föräldrar eftersom att jag uppenbart inte har någon framförhållning.

Jag tog i min panik mina sista staplade ören och sprang till närmsta affär och hetsköpte vårjacka och överdragsbyxor. Alla som själva har barn i dagisåldern vet att dessa uppsättningar till två barn inte är direkt billiga.

Jag kände mig återigen om en duktig och anvarsfull mamma. Fattigare men lyckligare. Om jag dock hade satt mig för att tänka över situationen innan jag gick till handling hade jag förstås kommit fram till att det var bättre att vänta tills vi fått lön, tills jag hunnit kolla runt på priser och på blocket, till jag hunnit ta reda på om det skulle fortsätta vara +7 m.m.

Dagen efter min bananashandling var det nästan 1 dm snö när vi vaknade. Var enda dag sedan lördag har det sen varit mellan -5 och 0 när vi gått till dagis.

Överdragsbyxor och vårjackor hänger med tagsen kvar och vi fick äta spagetti med ketchup i en vecka.

Gott folk, låt detta bli en lärdom! Du skola icke förhasta dig...